Järnäs bys samfällighetsförening bildades 29 april 1986. Innan dess var det en ”klasssisk byorganisation” där en årlig stämma fattade beslut och en byålderman skötte löpande frågor under året. För att kunna fatta beslut på stämman var man då tvungen att vara överens.
Det finns mycket att berätta om vår historia. Det äldsta dokument som finns från våra trakter är Järnäsbrevet som reglerade en tvist mellan Bredviks och Järnäs män.
Under 1800-talet bodde fiskare i Järnäsklubb, bönder i Järnäs och på Kråken bodde inte så många. Under laga skifte (1909-1910) flyttades många gårdar ut från bykärnan i Järnäs till bl a Järnäsklubb och Kråken.
Om byggnader, folk och händelser finns att läsa i Nils-Erik Molins bok ”Järnäsboken”.
1900-1920
Laga skifte förbereddes och slutfördes under denna tid, 1909 -1910. Marken i Järnäs, Kråken och Järnäsklubb delades ut till hemmansägare i byn.
Att hamna på listan med utflyttningsskyldighet var inte så roligt
”Jag tror dem tänk dräpe mig” sa en bonde när det stod klart att han blev tvungen att flytta till Kråken.
Många fler åkte från trakterna. ¼ av Sveriges befolkning emigrerade under några decennier. Några ville söka lyckan, kanske gräva guld Arbetslösheten hotade här hemma. Bara några få emigranter kom åter till Sverige. Några för att hälsa på. Många byssbor minns väl Mimmi som kom tillbaka och hälsade på.
1901 blev det allmän värnplikt i Sverige. Första världskriget kom. Kriget märktes även i lilla Järnäs. Beredskapen ökade. Det fanns en oro i luften.
1921 infördes rösträtt för alla
Väckelsen kom till byn. I samma veva såldes dansbanan till Herbert Kassberg, men något danspalats blev det nu aldrig. Väckelsen fick energi och influenser från bl a hemvändande Amerikafarare som sett hur det kunde gå till på andra sidan Atlanten.
Byabönen fick en viktig funktion i byn. Man träffades, sjöng och studerade evangeliet.
1920-1940
Under denna period hände det ganska mycket. Många barn föddes. Värst va väl familjen Lydig. Tror de va 15 syskon.
Landsvägen byggdes 1922, banade väg för bilen.
Om det var Henrik Wallander eller Algur Öhgren som hade första bilen är vi inte riktigt säker på men det var i mitten av 20-talet, bara något år före serietillverkningen av Volvo startade. Första bilen i Sverige provåktes 1891. 1922 kom fordonsskatten och ett par år senare bensinskatten.
Vad som i alla fall var säkert var att Algur Ögren var först och ensam som körde taxi. Han var så populär bland ungdomen att han var förbjuden av de andra taxichaufförerna att köra till Nordmaling för att plocka upp skjutsuppdrag. För att komma runt det hela såg han till att skjutsa Järnäsungdomen billigt så han kom in till Nordmaling på ”legalt” sätt. För ingen kunde ju hindra honom att vänta på sin returresa. Dök det då upp något under väntan så var det ju bara å åk.
”Hästskrämningslagen” hade införts. Bilföraren ålades att stanna om hästen var orolig.
Belysningsföreningen bildades 1923 i skenet av Bredviks elektrifiering 1919. På sommaren 1924 kom strömmen till Järnäs.
Radion kom. Det var Telefunken eller Radiola. Det berättas att det var så märkvärdigt med att köpa en radio med ett års garanti att den på vissa ställen fick gå dygnet runt det första året för att riktigt utnyttja garantin.
På radion fick vi också rapporter om det allt mer spända läget i världen.
Hemma i byn sköttes de gemensamma angelägenheterna av byaåldermannen. Enligt en särskild ordning rullade ansvaret från hemmansägare till hemmansägare. Ett år i taget.
¨
Kallelsen till stämmor kom med klubban där klockslaget var markerat med en pinne eller fjäder
Bystämmorna var snabbt avklarade för att man sedan skulle kunna ägna sig åt det viktiga – Kasken.
Efter majstämman och kasken kunde det låta så här:
– Oj, oj, oj. Vart är värmekruse.
– Dem som säg att he va viller för – Dem hall på tapp minne
– Siste tre kaska. Dem va stadiig. Hadd jag inte tagit dem så skull jag ha gedd han storstryk, den armansch storskrävlarn.
– Å på alltihop använt han högaffeln. Ja tro att jag sku dran inför tinget., Ja inte för att jag fick stryk utan för att han är en tjuv.
– Å stryk sku jag gen. Och sen skun han upp i tinge. He skun ha.. Vart är värmekruse
– Den fä hunn. Han stal tre famner ve hö, å se säg han att jag inte sku ha råd att betala strömmen. Jag betala för vartenda lamp jag har. Men han sku å betala mig för höe han ha stule
– Int gör jag som en den fähunn. Skick pojken å hämt en Kalle för å tjuvdra strömmen direkt borte trån.
– Vart är värmekruse. Vart ä kärringa.
-Lys-syna kom, Lys-syna kom
– Byt ut lampa te kammarn, se byt jag här.
1940-1950
I skuggan av andra världskriget kom finnbarnen. Det kom 70 000 barn till Sverige. Ca 15 st kom till Järnäs och Järnäsklubb. Några blev kvar men de flesta åkte tillbaka efter kriget.
Med kriget följde också ransoneringskorten.
I samma veva byggdes salteriet av Västerbottens fiskarförening.
I Järnäs fanns fru Öberg som den allenarådande lärarinnan. I Klubben fanns Elisabeth Steen. Den skolundervisning som bedrevs då har inte många likheter med dagens.
1945 blev en Järnäsbo vald till Sveriges Lucia. Hon valdes med största marginal genom tiderna.
1948 brann affären i Järnäs. De röda bilarnas framfart blev för många barn ett bestående minne. För de vuxna var det med blandade känslor som man tänkte på den händelsen. Var det en olyckshändelse eller……
En stor händelse var också telegrafen. 1942 – 63 var Majken Järnäsklubbs länk ut i världen. Aina Åsberg var motsvarande i Järnäs, men började först 1947.
1950-1960
Det finns också en hel del historier om bus genom tiderna, många kommer just från det här årtiondet.
Vad sägs om dessa bus:
Det var mörkt. Riktigt kolsvart. Ut på bron kom en tant. Hon titta upp mot himlen och tackade Gud för att djuren och gubben var frisk. Med sig hade hon mjölkstöven, silen och en mjölkhämtare. Hängde grejorna på cykel och styrde den över gårdsplan mot ladugården.
I mörkret satt två grabbar från byn. De hade bestämt sig för att hitta på något men visste inte vad De lyssnade på kvinnans psalmgnolande. Hon var framme vid porten. Det skramlade i mjölkattiraljerna. Rosa och Stjärna råmade längtansfullt när de hörde det välbekanta skramlet.
I samma ögonblick som hon satte sig att mjölka smög sig pojkarna fram till cykeln och knöt fast klädlinan i den. När hon var klar kom hon ut i mörkret igen. Nu med en hink med mjölk. Hon tog cykeln för att gå in med mjölken. Mitt på gården tog klädlinan slut tvärt och kvinnan ramlade över cykeln.
Mannen i huset hörde vad som hände och kom ut på bron. Gorma och skrek över dessa osnutna pojkvaskare. Men de låg där tyst och fundera på nästa bus. I skydd av ett mörker som inte finns i dagens upplysta byar.
Några grabbar hade fått tag på svartkrut. Av det kan man göra smällare. Om man tycker att det är jobbigt att klyva ved kan man göra det med lite svartkrut. Men när man hållit på ett tag då vill man göra något som är lite större. Lite häftigare.
Pojkarna hittade ett tre kvarts tums rör som man fyllde med krut. Sen smög man upp till den gamla sågen. I stället för vedklabbar tog man ett helt timmer som låg på upplägget. Å så laddade man. Man tände på. Huka sig. Och hu vad det smällde. Hela timmerupplaget flög i luften. Gubbarna som skulle såga fick börja med att samla ihop timret. Rena rama plocke pinn.
Viktoria hade en get. Hon hade lånat bocken i klubben. På vägen tillbaka mötte hon en artig pojke som hälsade och såpratade lite. Tillräckligt länge för att en inte lika artig grabb kunde smyga fram för att skära av snöret till getabocken. En tredje grabb låg i gräset en bit bort och bräkte. I bockens öron var grabbens bräkande en signal till naturens mest lustfyllda händelse. Så bocken satte iväg rakt ut i mörkret i hopp att finna sin get. Victoria efter, i hopp att finna sin bock.
Det här hände när han skaffat den där lättviktaren som han olagligt körde runt med i byn. Inte hade han åldern inne. Och inte blev det bättre när han tuffat till sin lättviktare, genom att ta bort tramporna, för det innebar att han inte hade någon broms. Efter några häftiga övningar bakom Henry Wallanders gård brann emellertid cykeln upp. Det lönar sig inte att vara allt för häftig.
Till 20:e Knut brukade byns ungdomar bära ved. Man stal lite ved här och där för att lägga upp på någons bro. Det fanns de som fick bron fylld under den natten. Men det fanns också de som till sin förskräckelse kunde konstatera att all klyvd ved var borta från vedboden. De blev inte så glada när de kunde se den på grannens bro.
De mest populära busen som har följt oss genom årtiondena är att spela hartzfiol och palla äpplen eller morötter.
Men det är ju lätt att göra misstag. Nu ska ni få lära er lite grann,
- Ska man palla morrötter, så ska man inte slänga morotsskruttarna efter sig när man går hem. Det var en Strömmer som gjorde det en gång i tiden. Det var bara det att han gick inte hem. Han gick till en kompis.
- Blir man tagen på bar gärning i morotslandet ska man snällt ta emot den morot man blir bjuden på. Det gjorde en Nordström.
- Ska man palla äpplen så ska man inte ha så bråttom ur trädet att man glömmer en sko. Trädets ägare kan ju gå runt och leta efter en fot som passar. En Norberg fick en sån sko i näven en gång.
- Ska man palla jordgubbar ska man inte smyga omkring i skogen runt husen, samtidigt som Radio Västerbotten rapporterar om att två stycken brottslingar har rymt till fots från Sörbyn. Man kan förstå att hela klubben engagerades i skallgångskedja efter ”förövarna”.
- Ska man palla äpplen, får man inte vara koncentrerad på försvarstal och undanflykter, när man kommer hem till mamma och pappa. Då kan man glömma bort att äpplena man nyss hade pallat lämpligtvis inte ska ätas när man kommer in genom dörren.
- Ska man palla rovor så ska man vara riktigt säker på vad man ska palla. Det är inte så kul när man har cyklat ända till Torsbäcken, i Olofsfors, bara för att konstatera att rovorna har blivit raps. Fråga Karl-Gunnar.
Ett avslutande råd till alla barn, ungdomar och vuxna som ska ut på bus. Mörkret kan vara ett skydd. Men det ger också offret möjligheter att beblanda sig med de som busar. Det har både Johan Eriksson och Hans Roland gjort. På det viset har de effektivt skrämt bort alla busar.
1960-1980
Under dessa årtionde flyttar ungdomen från byn. Avfolkning och automation.Om man ska sammanfatta årtiondena så är det
..sista.. och ..första..
Nu kom TV´n. Olympiaden 1960 är den händelse som många kopplar ihop med TV-bruket i byn.
Uti i klubben fanns TV´n på lotsplatsen. Det blev en samlingspunkt för både sportintresserade och TV-intresserade.
I Järnäs fanns i alla fall en TV hos Kjell. Det berättas att han inte hade pappa Bertils välsignelse när han köpte den, men han behövde bara fara bort några dagar så blev han förlåten. Det fanns ju program för pappa Bertil också.
Telegrafen ersattes med helautomatiserade systemet. Majken och Aina blev utan jobb.
Sista storhässjan 1971
Första tankhämtningen 1977
Sista hästen och oxen 1976
Och pratar man denna epok kan vi inte glömma asfalten
Sture Ögren körde bussen fram till 1979 när linjen lades ner. Hur han staplade mjölkkrukor, strömmingslådor och skolelever om vart annat har alla som åkt skolbuss med Sture varit med om. Och han hade alltid tid att sälja strömming. ”Lite billigare till dig, eftersom du är pensionär.”
Sen fanns det ju några gröna vågare som lämnade stadens sus för att höra havets brus. 1970 kom de till klubben. För Folke och Majken var det ett lyft. Först gatubelysningen och sen Ulla och Stig, utan ragordning.
Att gatubelysningen kom till byn uttrycktes på olika sätt. Folke sa så här:
-Nu är e int länger like kolsvart som bake aschule på sotarn.
1980-2000
Under denna period började det hända en massa positiva saker. Både stort och smått
· Många flyttade tillbaka till byn.
· I byn byggdes ett älgslakthus
· Bygdegårdsföreningen bildas och arrangerar bl a Lotslunken och ..Visaftonen
· Det blev nyinflyttning till byn
· Vindkraftverket i klubben började snurra
· Båtbyggeriet återupptas
· Lekparken byggdes i Järnäs
· Blev fler och fler barn, framför allt under 90-talet
Anekdoter och skrönor
Gillkärringar
En morron i början av 40-talet, närmare bestämt den 29 juli 1943, när de 13 båtlagen i Järnäsklubb seglade in stod det klart för alla. Aldrig tidigare hade man kommit in med en sådan fångst. Häggström, Molin, Ögren, Lydig och alla de andra visste inte om man skulle skratta eller gråta. 21 ton strömming. En normal morron var det 6, 7 eller 8 ton. Men nu 21 ton.
Algot Häggström slängde sig på telefonen. Vevade runt några varv och det plingade till. Hemma hos Majken föll den lilla vita anropsklaffen i växeln ner. Klockan var 5 på morronen. Men Majken visste att det var dags, Det var det alla mornar. Fisken skulle säljas och man ville bli uppkopplad till Västerbottens Fiskeriförening för att meddela fångsten. Majken kopplade samtalet genom att veva på sin vev. Först till Nordmaling där samma procedur gjordes en gång till.
– Ja sku tala om att ve ha 21 ton te sköta. Ja ha inte vöre ve om slikt. Hä ä strömmingen se båta ta nästan in vattne. Dem få ta upp i flere omgångar. Hur mycke ta je hand om?.
Det var det Johan ville veta. Klockan sju kom fiskeribilen för att hämta. Man köpte bara 4 ton för 25 öre per kilo .
NU var goda råd dyra. 17 ton strömming skulle tas om hand.
– Hur sku ve få tag i så mycke gillkäringer? Frågade sig Algur. Han visste att det brukade gå bra med några av kärringen i klubben. Hilda Sjöberg hon va visserligen en av de snabbaste, men ……
– det räck int ve klubbara Vi ring till a Victoria uppe byn. Hon jett skaff någre gillkäringer.
Victoria var syster till handlarn och hade telefon. Redan efter en halvtimme hade bude gått och de vara på väg. Med raska tramptag på cykeln kom de, Betty Nordell, Betty Jonsson, Hilda Johansson och Victoria själv, Gillkäringen från Järnäs va på väg.
Nabbkistan
Nu jag ska berätta om det som hände för flera hundra år sen. En höstnatt, när he förlist ett skepp utanför Nabblande. Nabben är en sten ås som ligger mot Bredvikshålle, rakt ut i Nordmalingsfjärden. Någre å besättningen lyckesä forsla en kist full med gull, smycken och ädelstenar i land. Kistan var resultatet å flere års sjöröveri. I kista fanns mycket våld och blod och hemskheter. Besättningen grävd ner kistan någonstans i stenåsen.
Det berättas att allihop å besättningen som var med, sen ha försökt att finn kista, men ingen ha lyckese. Hundratals år ha gått. Kistan ha hittese ve jämna mellanrum, av olika bybor, men ingen har lyckese forsel kista till byn. Det har alltid hänt något som omöjliggjort det.
En bonde från byn, jag ska inte tala om vem han var ettersom släkta hans fortfarande lev, var ute och jagade på Nabben. Av en ren tillfällighet, när det börjat mörkna, snavade han på en stor och knotig tallrot, så hittade han kistan.
Han öppnade den. Han blev så bländad att det gjord ont i ögonen. Han smälde igen locket. Han visste nu att det var mörkrets makter som drev sitt spel.
Han visste att om han skulle klara att få hem kistan med dyrbarheterna, så var han tvungen att hålla i kistans båda handtag till soluppgången. Han var en orädd skogsman, som väl läst sin katekes, så han tog ett stadigt grepp om kistans handtag.
Men plötsligt förvandlades kistan till en stor svart tjur, med väldiga horn och gnistrande ögon. Mannen kände sig som uppslukad av dessa glödande ondskefulla ögon. Hans enda tanke var att inte låta sig skrämmas och släppa taget.
När solen steg upp på himlen fann man honom vandrande efter en skogsstig. Han höll krampaktigt i en knotig 7 tums tallrot som syntes vara avsliten som ett blomskaft. Det enda han sa va: Jag ska inte släppa. Han sa aldrig något annat.
Hundratals år senare var en annan man ute i skogen runt Nabblandet och körde virke. Det var en man som bodde här i närheten. Bara hundra meter i den riktningen.
Under en rotvälta hittade han kistan med guldet. Snabbt hade han bestämt sig han skulle ta hem kistan direkt, Han måste få in kistan i ett gudfruktigt hus innan det blev mörkt. Det var enda sättet att behålla guldet.
Han hade just lastat av virket, när han vände sig mot byn, och fick se en tydlig eld, minst sju meter höga lågor. Han såg att det brann nere i byn. Det såg ut att vara hans eget hus. Snabbt bestämde han sig. Han kunde hinna hem och släcka elden för att sedan komma tillbaka och hämta kistan. Så tidigt på dagen var det.
Men för att vara säker på att finna tillbaka till rätt plats, tog han skakklen från hästen och la dem i kors över kistan.
Han skynda sig sen hem. Bara för att finna att gården stod här utanför som den alltid har gjort. Ingen eld. Ingen rök. Han förstod att han hade blivit lurad. Han skynda sig tillbaka till kistan. Men han kunde inte finna den. Han fann inte ens de skakkler har hade lämnat. Han fann inte heller den tall som var orsaken till den rotvälta som blottat skatten.
Han sökte i många timmar men gav till slut upp. När han kom hem nåddes han av budet att han var tvungen att flytta huset till Kråken. Var branden han sett ett slags förebud till budet att flytta till Kråken. Han undrade vad som varit värst.
Skatten ligger fortfarande gömd i stenåsen på Nabben.